Jaha... då va de fredag igen, hmm konstigt...

Konstigt att jag aldrig riktigt lär mig..gråten sitter i halsen varannan fredag att jag hatar de när jag måste lämna av min lilla hatar kännslan..
livrädd varje gång, de e ju han som e mitt allt min räddning från allt mitt liv, utan han så skulle jag nog inte finnas..
blir helt skaddad av att lämna han, vill ha han hemma jämnt min son<3
men som sagt ett barn behöver ju båda sina föräldrar och allt annat e bara egen egoism..
men hatar att va själv vill kunna se han veta att jag snart ska hämnta han eller att vi kan sitta åh måla och leka baka eller bara gå till parken..

jaja, oftast går ju veckorna fort och jag vet att har de bara hos sin far, de e ju inte de utan mest att jag vill JAG vill att han alltid ska va hos mig..


men han är allt, jag kan inte leva utan han..
när han sover i min säng och kramar min hand pussar mig på kinden och säger mamma e du vaken?
kan inte leva utan det, när vi myser och han tittar på mig och säger, du e bara min mamma
bara min och jag älskar dig!
man mår så bra av det...



vi mot världen



♥

förut grät han och sa att han ville inte åka ifrån mig han satt i mitt knä och klappa mig på kinden och frågade om jag skulle behöva äta frukost själv? 

va ska man svara lixom?
JA- jag har ingen annan än dig?

ne man kan ju inte förklara för han han förstår ju inte att jag bara har han!
hur förklara man?

jag svara att jag åh katten äter frukost ihop....



Straighten up little soldier